Jag tänker inte lovsjunga Fjodor Dostojevskijs författarskap. Det kliar naturligtvis i fingrarna, men det skulle bara bli upprepningar. Ett litet preludium är ändå på sin plats. Dostojevskijs liv har fascinerat mången litteraturvetare och andra. Onekligen genomlevde han många plågor. Den skenavrättning han för sina – vid tidpunkten liberala – idéer utsattes för skulle nog bragt de flesta ur fattningen. Istället för en kula i bröstet kunde han emellertid glädja sig åt en fyra års uppbygglig tukthusvistelse i Sibirien. Vissa har mer tur än andra. Dessa upplevelser kom hursomhelst att utgöra grunden för Döda huset. Gudarna skall veta att Dostojevskij inte var en enkel människa att leva med. Han hemföll senare i livet åt dryckenskapen och rouletten blev han nära förtrogen med. Vilka kval hans fru fick genomlida är inte svårt att föreställa sig. Leonid Tsypkins bok Sommaren i Baden-Baden kan om inte annat hjälpa föreställningsförmågan på traven.

Onda andar, Idioten, Brott och straff och Bröderna Karamazov är de mest kända verken och det finns nog fler upplagor av dessa än det finns karaktärer i hans samlade produktion. Till detta räknar jag då även karaktärernas otaliga smeknamn. Att läsa Dostojevskij är att träna minnet. Att läsa Dostojevskij är även att ta del av en djup människokännedom; för mig är hans iakttagelser av människan vad som mest tilltalar mig. Se, det blev en liten hyllning ändå. Så kan det gå.

Jag har fått för mig att ”människokräk” återfinns någonstans i hans böcker. Det stämmer antagligen inte, men mitt minne tror att det skrivits i samband med hur synd det är om människan. Ännu mer synd än om ”hundkräken” faktiskt. Låter det hursomhelst inte lite festligt? Arma människor är debutboken och mottogs av idel lovord. Det påföljande verket Dubbelgångaren möttes inte med samma entusiasm men är även det en läsupplevelse.

Arma människor klassar jag som en av de främsta av hans böcker. Skulle jag för någon rekommendera en ingång till hans författarskap som inte leder till ett veritabelt sammanbrott till följd av exempelvis Bröderna Karamazovs omfång, vore Arma människor och Anteckningar från källarhålet lämpliga. Arma människor har ett rätt enkelt upplägg. Den består av en brevkorrespondens mellan Makar Aleksejevitj och Varvara Aleksejevna. Deras bostad särskiljs av en gata och de träffas även vid sidan av breven även då och då. Dessa möten får man ta del av indirekt genom det skrivna. Makar hankar sig fram som lågbetald tjänsteman och Varvara tar sig an sömnadsarbeten i hemmet. Vissa brev är som kapitel ur en självbiografi och på så vis får man som läsare ta del av lite större skärvor ur deras liv. Mycket lämnas ändå åt fantasin.

Tidigare visste man att inleda och avsluta ett brev med stil och artighet. Vad sägs om ”Min ärade fröken Varvara Aleksejevna!” eller ”Makar Aleksejevitj, min bäste herre!”. Som avrundning kunde man skriva ”Er oegennyttige vän.”, ”Farväl, Makar Aleksejevitj, tänk på mig, och måtte Gud ge er framgång!” eller ”Er uppriktige beskyddare”. Det hörde naturligtvis etiketten till, men längtar du ändå inte efter att uppta den utdöende praktiken att med bläck skriva ihop ett brev? Nähä? Då har du antagligen likt mig en oläsbar handstil eller en djuprotad misstro mot postsystemet. Båda rimliga anledningar att hålla sig kvar vid Times.

I vanlig ordning är det rätt kärv läsning. Exempel: en man ville uppå dödsbädden en sista gång ”blicka ut mot dagen, mot Guds vackra värld, mot solen”. De drog ifrån gardinen från fönstret som vette mot hans säng bara för att finna en gryende dag som var ”lika grå och sorgsen som den döendes fattiga utslocknande liv”. Armodet går att ta på. Makar bor i en våning där det överallt står ”koffertar och trasiga stolar och skåp… det är smuts, sopor, äggskal och fiskblåsor, det stinker. Det är med andra ord bedrövligt”. Tragiska öden passerar förbi. Exempel: en fru dör, änkemannen gifter om sig med en kvinna bara för att av henne bli slagen och förpassad till köket. Som ni märker var livet ibland så miserabelt att könsrollerna ibland var omkastade. Sonen till mannen dör sedermera och i slutet springer han efter öket som i lätt trav drar bort kötthögen som varit hans barn. Det känns i hjärterötterna, sanna mina ord.

Dostojevskij lever vidare, säger man, eftersom han vidrör eviga sanningar och något som är evigt har ju en viss tendens att inte försvinna. Dessa sanningar skall man emellertid alltid vara lite misstänksamma mot – vad vet vi om evigheten -, men vad sägs om nedan?

Fattiglappen är som han är och alltid har varit. Och varför är han alltid densamme? Jo, därför att alla menar att den fattige ska kunna vändas ut och in, hos honom skall ingenting få vara heligt, inget egenvärde, aldrig-aldrig-aldrig!

Några gånger har jag besökt en reception för att lämna in min månatliga ansökan för försörjningsstöd. Myndighetsföraktet i detta rum gick att ta på och de kontrollmekanismer som hela proceduren är präglad av leder till infantilisering av den bidragstagande. Den fattige skall vändas ut och in på.

För övrigt finns det rika människor som ogillar att fattiglapparna beklagar sig högt över sitt öde – de ställer bara till med oordning och är påflugna. Fattigdomen är alltid påflugen, när man ska sova kommer de där hungriga människorna och stör med sitt jämmer.

Stig fram den som inte besvärats av pappmuggen utanför mataffären!

Blir man inte lite upprörd av faktumet att när herremannen ger bort en spottstyver skall det yvas och hållas på, men då den fattige lämnar ifrån sig sina sista brödpengar passerar det obemärkt. Många händelser, inte bara i Arma människor utan i många andra böcker, utspelas i skärningspunkten mellan rikt och fattigt; rent och smutsigt; hyckleriet och eländet. Och, om vi nu skall uppehålla oss vid den där evigheten, så är väl detta komponenter som är delar av alla samhällen: stratifiering, uppdelning, orättvisor.

Jag avskyr betygsättning, men om det nu prompt skall hållas på med slikt får Arma människor en nia. Möjligtvis är en åtta på sin plats, men eftersom jag är som jag är avstår jag från att sätta det lägre betyget. Att vara känd skall väl ha sina fördelar.

(Nej, nian är den rätta siffran! Tror jag.)